kruger national park

Saturday, January 19, 2013

KRUGER NATIONEL PARK
 _______________

Safari i Krugerparken, Sydafrika. Vi tog flyget upp till Johannesburg (Joburg i folkmun) och sedan tåget till Pretoria där vi stannade en natt för att sova några timmar tills transfern kom och plockade upp oss 05.30. Efter åtta timmar i en minibuss med ett gäng pensionärer från Argentina bakom oss så var vi äntligen framme vid portarna in till parken, en efter en hoppar ur bussen vid olika bevakade grindar där stora Land Rovers väntar på att ta dem med till olika lodger. Till sist blir det vår tur, vi hoppar in i ännu en minibuss och här börjar, som vi inte vet då, en lång resa in i bushen, det fanns stunder jag tvivlade på att vi skulle komma fram. Vår afrikanska chaufför skrattar medan vi i baksätet flyger runt mellan sätena, den sandade vägen vi färdas på har regnat bort, men det verkar inte hindra våran glada chaufför. Vi fortsätter in i bushen och vår chaufför frågar oss om vi är gifta, ett skrattande nej hörs från baksätet, självklart blir vi ju tvungna att ställa frågan tillbaka, hör och häpna, vår chaufför var ännu inte gift, men han hade betalt fem tusen av de R125.000 som just hans fru kostade, jag höll på att sätta äpplet i halsen när jag fick veta att priset varierar på hur vacker hon var, och om hon hade något arbete. Det måste tilläggas att han i elva års tid har uppvaktat sin kommande fru, men inte haft råd att betala för henne till hennes familj eftersom han blivit tvungen att köpa en bil (så han kan jobba mera). Jag låter det sjunka in och börjar genast tänka på mitt pris, blond tjej med arbete och bil, jag lär ju kosta en förmögenhet! Vad som skulle dra ner priset är väl dock mitt pedanteri och min bacillskräck, som för övrigt nästan är botad. Finns inte utrymme för finkänslighet när man reser som vi gör, men tacka vet jag handsprit.
Väl omskakad och med glatt humor rullar vi in på "parkeringen" till lodgen vi ska bo på, denna munterhet dunstar snabbt bort, som en vattenpöl i öknen, när jag på riktigt förstår vart/hur/under vilka omständigheter vi ska bo i tre nätter. Jag vet att jag någon gång i somras godkände ett boende O hade hittat, bilderna visade ett safaritält uppbyggt på plintar och en bambuinredd toalett, lite Tintin stuk över det hela, spännande. Vad jag nu möts av, efter att inte ätit på hela dagen, är ett klaostrofobiskt blött tält med ett plankgolv med så breda springor att jag ser bara marken, en baggis för ormar, spindlar och skorpijoner att ta sig genom. Och nu vill jag inte bara krydda storyn utan vara på det klara med att ni förstår att dessa djur hemma i oskyldiga Sverige är som en prick i rymden i jämförelse med dessa, och till råga på allt, man har ingen aning om vilka som är giftiga. Lite lätt panikslagen börjar jag se mig omkring efter potenciela hot. Hur kunde jag ha missat att det var en lodge utan elektricitet, elstängsel och som följd innebar att vi blir tvungna att transporteras de 50 meter från tältet till huset där vi åt, av en guide med gevär kvällstid. Jag börjar rannsaka min och O:s kommunikation med varandra, vart hade det gått snett? Vad det jag som jobbat för mycket och släppt på kontrollbehovet? Litade jag på den där varelsen som låg bredvid mig i sängen varje natt? Hade han förvandlas till Steve Erwin Jr? Jag svalde min oro och gick för att hälsa på gänget vid lunchbordet, tio gäster totalt, en hopsvetsad liten skara av olika nationaliteter. Ett glatt gäng som tillsammans med några öl och god mat lugnade mig i alla fall tills det var dags att hoppa upp i Land Rovern och sticka ut och möta de stora djuren.

Djuren vi ser under våra tre dagar på safari:
Elefant, Buffel, Lejon, Noshörning, Giraff, Gnu, Zebra, Gasell, Vårtsvin, Kameleont, Flodhäst, Falk, Örn, "Kudu", Spindlar i alla storlekar, Sköldpadda, enorma tusenfotingar, Sandorm, Skorpijon, "Serval", malaria Myggor och nattaktiva Grodor i poolen. Givetvis en massa djur/fåglar/växter jag inte kan namnet på men som är precis lika viktiga att nämna.

I skrivande stund sitter jag i Pretoria, välmående, glad över att jag inte klev på Afrikas giftigaste orm, Black Mamba, under våra safari till fots genom högt gräs med enbart tygskor på fötterna. Jag kommer då aldrig glömma dagen då vi under en walkingsafari får upp jakten på fem noshörningar, på ett led halvspringer jag genom tät bush med John (spårare), Trevor (vildmarksguide) och O framför mig, spindelväv i håret och en puls på 300, vi stannar och lyssnar, hör ett frustade och sedan är det som marken under oss vibrerar, det enda jag hör är att det är något riktigt tungt som springer, en hel hjord för att vara exakt, fåglarna har tystnat och jag vet inte åt vilket håll jag ska springa åt om nu det där tunga som jag hör väljer att gå till attack, vi tar upp jakten igen, nu är de nära, John och Trevor tecknar med händerna att vi ska vara tysta och hålla ledet, vid detta tillfälle existerar inga andra djur i Afrika, jag skulle kunnat hoppa över ett lejon utan problem, det enda djuret som upprymde hela mitt väsen var Noshörningen, ett kraftpaket på flera ton, och där stod dom, med bara några kamoflerande träd emellan, tills sist fick upp vitring av vår existens och valde att fly igen.
Det lär vara ett av de starkaste uppvaknade jag vart med om i naturen, genast kändes tältet på lodgen ofarlig och tryggt. Att dessa enorma djur väljer att fly, att faktiskt alla vilda djur flyr istället för att konfrontera oss, men när vi människor av okunskap går över gränser i djurlivet, får vi smaka på deras enorma kraft.

_______________


Foto: Jenny Wik och O
_______________

cape town

Sunday, January 13, 2013

CAPE TOWN - LÅT ÄVENTYRET BÖRJA
_______________

Kapstaden, Sydafrika. Så mycket att se och så mycket att upptäcka. Min fösta impuls när vi landade på flygplatsen för tio dagar sen var att alltid vara på min vakt, beredd att springa. Allt jag såg runt omkring mig liknade ingenting jag sett förut, Afrika var helt nytt för mig och jag känner fortfarande att vi bara sett en västerländskt influerad del av kontinenten, det riktiga Afrika väntar på oss. Nu när vi precis har  börjat slappna av och jammar med i rytmerna från trummorna, sänkt garden och möter alla leende ansikten så vet jag, för det har man ju sett på film, då kommer skurken upp och skrämmer samtliga rädda harar som tittar, jag försöker att korva mig ur haredräkten, bröstar upp mig de sena kvällarna vi gått hem i mörkret, I am a f*cking tiger, can´t you see that everyone! I AM A TIGER! Ser på O som lungt strosar på och inte verkar fatta att vi alldeles snart kommer vara inblandade i ett skyttedrama där jag kommer agera huvudrollen, jag kommer likt Rambo, Tom C  och alla andra herrar som brukar rulla runt i actionfilmer att slänga mig ner på marken och rulla bakom en parkerad bil. Hade detta vart en komedi, som jag ofta tror mitt liv är, hade jag med säkerhet rullat förbi bilen och rest mig yrt, fyrat av ett skott och svimmat. Precis i skrivande stund sitter jag och trycker på ett kafferosteri och ber en stilla bön-a att O kommer överleva sitt skärmflygningshopp, jag har valt att inte delta, det är en helt fantastisk dag så jag tycker det är synd att kasta sig ut för ett berg och se om man överlever. Tigerdräkten på. Sista dagen i Kapstaden idag, sammanfattningsvis så har de här dagarna vart helt fantastiska, en hel flaska solskyddsfaktor 30 har gått åt, vi har vandrat på Taffelberget och klättrat upp för Lion's Head, dykt med vithaj, sett afrikanska pingviner på en kritvit strand och till sist, cyklat till Godahoppsudden, livet i Kapstaden är inte alls så farligt som jag trodde, imorgon flyger vi till Johannesburg, då börjar äventyret på riktigt.
_______________
1. Stranden i Camps Bay 2-3. Bo Kaap 4-6. Taffelberget 7. Lions head 8. Cape of good hope 9. Oscar precis hemkommen från sitt hopp, good hope.


Foto: Jenny Wik, instagram jvwik, Roland fr. Paraglide Cape Town.
_______________

livet kom emellan och nu är jag i sydafrika

Tuesday, January 8, 2013


LIVET KOM EMELLAN & NU ÄR JAG I SYDAFRIKA
 _______________

Jag har så mycket att berätta, har ju hänt en hel del sen sist jag skrev, men om vi snabbspolar förbi en massa roliga IKEA-jobb, flytt med tillkommande utrensning och magasinering av vårt hem, två meter snö hemma i Hälsingland, julklapp och julkortsprojekt, ett evigt sparande, avskedsfika med inredarkollegorna på ICOM, känslofyllda avsked med ofrånkomliga tårar, jul med familjen och nyår med vännerna i Växjö, så är jag nu framme vid dagens datum, 7 januari 2013, dagen jag med skräckblandad förtjusning har väntat på, South Africa, Shark Diving. Ni som inte hänger med i svängarna så får jag åter igen göra en snabbspolning bakåt i tiden, i somras bestämde jag och O att vi skulle ut på äventyr, vi drog ihop svångremmen, sa upp lägenheten, sålde en massa prylar, bad jobbet om tjänstledigt, packade varsin ryggsäck och satt oss på planet för att göra en lång resa ihop, vi ville inte vänta, vi ville ut, on the road, backpacking deluxe, en tidig 30-årskris eller en försenad ungdomsrevolt, eller som alla sa till oss; helt rätt.

Tillbaka till dagens datum, 04:45, Cape Town, South Africa, klockan ringer, teckenspråk i mörkret för att inte väcka de andra, Kapstaden har inte vaknat när vi kommer ner på gatan där minibussen står och väntar på oss, idag är dagen vi ska möta skräcken i vitögat, dyka med vithaj.
Tre timmar senare står jag på en båt med en besättning där adrenalinjunkie är för små ord, krokodiljägaren Steve Irwin hade passat med de här killarna. Jag anser mig själv vara ganska sjövan, född vid kusten, varje midsommar ute i skärgården, alltid gillat att fiska, åkt finlandsfärjan som barn. Väl i Gansbaai, väldens mest berikade vatten av vithaj, förstår jag där jag står i båten med en dykdräkt och cyklop, och beredd att klättra ner i buren att jag är nog en landkrabba ändå, men försent att tänka på det, förste kvinna i och så var jag nere under vattnet. Glädjetjut på både norska och svenska när hajattacken är över och vi fortfarande är vid liv.
Uppe i båten igen kommer sjösjukan, letar en fast punkt att vila blicken på, men vågorna är för höga för att se någonting alls förutom hav, så det får bli en mås, och hur jag kunde ge en mås jobbet som fast punkt, fick jag några sekunder senare smaka på när jag matade fiskarna med morgonens frukost, vill då tillägga att tre vithajar cirkulerade runt båten, jag stod hängandes över relingen medan en filmkille förevigade detta äventyr, jag fick ganska snart sällskap där jag stod och matade vithaj. Väl tillbaka i land serveras lunch till de hungriga och filmen visas på storbildstv, man kan då säga att min biroll som bete gjorde sig ganska bra.


foto: Jenny Wik

 _______________

northfolk All rights reserved © Blog Milk - Powered by Blogger