livet kom emellan och nu är jag i sydafrika

LIVET KOM EMELLAN & NU ÄR JAG I SYDAFRIKA

 _______________

Jag har så mycket att berätta, har ju hänt en hel del sen sist jag skrev, men om vi snabbspolar förbi en massa roliga IKEA-jobb, flytt med tillkommande utrensning och magasinering av vårt hem, två meter snö hemma i Hälsingland, julklapp och julkortsprojekt, ett evigt sparande, avskedsfika med inredarkollegorna på ICOM, känslofyllda avsked med ofrånkomliga tårar, jul med familjen och nyår med vännerna i Växjö, så är jag nu framme vid dagens datum, 7 januari 2013, dagen jag med skräckblandad förtjusning har väntat på, South Africa, Shark Diving. Ni som inte hänger med i svängarna så får jag åter igen göra en snabbspolning bakåt i tiden, i somras bestämde jag och O att vi skulle ut på äventyr, vi drog ihop svångremmen, sa upp lägenheten, sålde en massa prylar, bad jobbet om tjänstledigt, packade varsin ryggsäck och satt oss på planet för att göra en lång resa ihop, vi ville inte vänta, vi ville ut, on the road, backpacking deluxe, en tidig 30-årskris eller en försenad ungdomsrevolt, eller som alla sa till oss; helt rätt.

Tillbaka till dagens datum, 04:45, Cape Town, South Africa, klockan ringer, teckenspråk i mörkret för att inte väcka de andra, Kapstaden har inte vaknat när vi kommer ner på gatan där minibussen står och väntar på oss, idag är dagen vi ska möta skräcken i vitögat, dyka med vithaj.

Tre timmar senare står jag på en båt med en besättning där adrenalinjunkie är för små ord, krokodiljägaren Steve Irwin hade passat med de här killarna. Jag anser mig själv vara ganska sjövan, född vid kusten, varje midsommar ute i skärgården, alltid gillat att fiska, åkt finlandsfärjan som barn. Väl i Gansbaai, väldens mest berikade vatten av vithaj, förstår jag där jag står i båten med en dykdräkt och cyklop, och beredd att klättra ner i buren att jag är nog en landkrabba ändå, men försent att tänka på det, förste kvinna i och så var jag nere under vattnet. Glädjetjut på både norska och svenska när hajattacken är över och vi fortfarande är vid liv.

Uppe i båten igen kommer sjösjukan, letar en fast punkt att vila blicken på, men vågorna är för höga för att se någonting alls förutom hav, så det får bli en mås, och hur jag kunde ge en mås jobbet som fast punkt, fick jag några sekunder senare smaka på när jag matade fiskarna med morgonens frukost, vill då tillägga att tre vithajar cirkulerade runt båten, jag stod hängandes över relingen medan en filmkille förevigade detta äventyr, jag fick ganska snart sällskap där jag stod och matade vithaj. Väl tillbaka i land serveras lunch till de hungriga och filmen visas på storbildstv, man kan då säga att min biroll som bete gjorde sig ganska bra.

foto: Jenny Wik

 _______________