thailand

Wednesday, February 27, 2013

THAILAND
_______________

Vi landar i Bangkok, Thailand. Stannar i två nätter, flyger ner till Phuket och tar oss ner till Patong eftersom vi av någon anledning fått för oss att vi vill uppleva lite nattliv. Efter ett försök är vi rörande överens, vi är inte dom som uppskattar thailändskt party. Så vi tar båten över till Koh Phi Phi Don, för lite öhäng och goda snorklingsmöjligheter. I vägbeskrivningen till vår bungalow för natten informeras det att på ön finns inga bilar, 20 minuters promenad eller long-tail (båt taxi, se foto nedan) så ska vi snart vara framme på Long Beach, Great! Så vi snålar in och sadlar på oss ryggsäcken, 18kg varav 4kg är vita stenar från Zanzibar. Dom som känner mig vet att jag oftast bär på saker och ting, det är oftast så man ser mig, jag bär på jobbet, bär saker till jobbet, från jobbet, på fritiden, oftast bär jag på otympliga saker som man borde ta bil för att transportera, men jag har ingen familj i närheten som kan skjutsa och hämta (för bilen har Oscar) så jag har helt enkelt fått lära mig att fixa det själv, så jag brukar bära. För snål för flyttfirma och för otålig för att vänta. Den här gången är det O:s önskan att vi ska gå tjugo minuter med packningen, så vi börjar gå mot Long Beach, det är underbart varmt, vi är jagade av cyklister som vill förbi på den meter breda vägen och när tjugo minter har gått är vi inte mer än halvvägs. Vi förbannar åter igen den thailändska tidsuppfattningen och precis när vi i en 90 graders vinkel har lyckas klättrat upp för en jordad stig så ser vi Long Beach, en underbar sandstrand med toplessbrudar och paraplydrinkar. Det enda som egentligen skiljer oss åt är "stigen" ner, i en lian hänger vi med tyngdkraften emot oss, folk utan ryggsäck storlek 65L bakom oss (eftersom dom tog båten), som ni förstår kan bara en åt gången gå på "stigen", vi kallar det stig eftersom folk väljer att gå där, eftersom det är en upptrampad bergvägg som man kan ta sig ner för om man har god hälsa, tar 100kg i bänkpress och med en atletisk ådra i generna, för oss andra är det en vild chansning, man kommer ju alltid ner på något sätt, frågan är ju bara hur. I det här fallet skulle ett felsteg på trädrötterna innebära en snabbare väg ner mot Long Beach, som tur var verkar jag ha en atletisk ådra och kom ner helskinnad.

_______________

_______________

Efter några dagar på Koh Phi Phi Don med snorkling och besök på Koh Phi Phi Leh (där filmen The Beach delvis spelades in, åk inte dit.) så båtluffade vi vidare och betraktade vågornas betydelse för sjöfarten, vi steg i land på Koh Lanta och här tillbringade vi två härliga dagar, hyrde vespa och klappade kattungar.

_______________

 
Thailand i ärlighetens namn och med risk att få äta upp detta senare, Thailand är inte mitt paradis på den här planeten. Jag är nog lite för mycket fjällräven och lite för lite Havaiana. Sedan uppskattar jag mer än vad jag trott; struktur, ordning och källsortering. Thailand i min mening håller på att förvandlas till ett turistförsörjt sopberg. Oslagbar natur och matkultur, maten är gudomlig! För svenska barnfamiljer i januari är det säkert ett paradis, men jag är inte imponerad, men sen har jag bara sett en liten bråkdel, säkert en bråkdel av en bakdel. Jag kanske ger det en ny chans om några år. Men nja, detta var inte det jag sökte, så jag får helt enkelt söka vidare.

_______________

Foto: Jenny Wik
_______________ 

zanzibar - dar es salaam

Sunday, February 24, 2013



ZANZIBAR - DAR ES SALAAM
_______________

Har hänt mycket sen vi lämnade Zanzibar och jag ska försöka hinna ikapp med mina rapporteringar. Dagarna saknar helt och hållet struktur och det känns som man knappt hinner vakna innan det är dags att gå och lägga sig igen. Mörkret intar runt 18.30 och då vill man helst inte vara på en klippvägg, i en båt på havet eller ute i skogen med vildhundar. Så dagarna försvinner ganska snabbt, bäst är att lägga en lapp på sängbordet där det står vilken stad och vilket land man befinner sig i, för ofta reser vi nattetid och vaknar upp i något helt nytt, spännande, men även förvirrande.
När vi lämnade underbara Dongwe på Zanzibar så var det inte under samma förhållanden som vanligt på flygplatsen. O som visat sig vara ytterst intresserad över i vilken ordning allt ska gå till på flygplatser runt om i världen. Check in - passkontroll - tull - boarding - visa upp bordingpasset - gå eller transporteras med buss till flyget, har ingen god start här på Zanzibar. Flygplatsen för det första ser ut som ett något större garage, vi har ingen utskriven flygbiljett, utan ett bokningsnummer och våra pass, ska vara tillräckligt menar O och jag håller med honom, har ju funkat innan. Men inte i Afrika, O stapplar surt iväg till lokalen bredvid för att styra upp så vi kommer med planet, själv står jag kvar vid väskorna och laddar för ännu en flygresa, dock inte så lång, men ändå en start och en landning. Själv är jag inte alls lika fascinerad över flygstrukturer och flygplansmodeller som O verkar vara, jag vill bara överleva, varken mer eller mindre, bara få landa på rätt destination och få tillbaka kontrollen. Givetvis vet även jag om alla statistiker över de få flygkrascher och hur farligt det är att leva här nere på jorden, men det spelar liksom ingen roll när det bara är ett tunt golv mellan mig och fallet utan fallskärm, för hur korkat är det inte att under varje flygstol ligger en flytväst, jag vet ju hur man simmar, men jag fick aldrig lära mig att flyga i årskurs ett eller tre, eller när man nu får den obligatoriska simskolan. Babyflyg. Vilket fall som helst så har jag självdisciplin, så jag flyger när det behövs. Men vår sjunde flygning på den här jorden runt resan, (är det nu jag ska skämmas och ljuga för mina eco-vänner att vi tog tåget så ofta vi kunde, i så fall har ni inte åkt tåg i Afrika, för då skulle ni aldrig be mig göra om det.) I alla fall blev inte den här flygningen en i mängden utan något helt speciellt, vi fick ett propellerplan (existerar dom fortfarande? är dom lika säkra?) helt för oss själva (eco-vänner, jag bönar och ber, förlåt mig, jag ville inte, jag lovar.) Ett äventyr vi sent kommer glömma. Jag, för att jag kände glädje och dödsångest samtidigt, O för att han fick inta platsen bredvid piloten och fick med det en pojkdröm förverkligad.

Foto: Jenny Wik
_______________

zanzibar #02

Thursday, February 14, 2013

ZANZIBAR #02
_________________

Dongwe Ocean View Hotel, östra Zanzibar. Äntligen framme vid Afrikaresans mål, hotellet vi bokat hemifrån visa sig vara precis det vi sökte, vi hade turen att komma en vecka efter högsäsong, vi behövde aldrig känna oss oroliga att inte få en solstol vid poolen, vi hade så gott som alla. Samma gällde stranden nedanför, den delade vi med ett gäng krabbor och beachboys, försäljarna utklädda till masajer som gärna ville få oss att köpa afrikans hantverk, sista dagen gav vi upp och gav med oss. Gästboken på Dongwe Ocean View Hotel avslöjade att flera svenska nygifta par har vart på bröllopsresa här innan oss, lika många svenska pocketböcker, hur man nu bör tolka det. Ser inte särskilt många backpackers, men det gör inget, jag njuter av ensamheten. Hos personalen faller vi säkert in i facket som nygifta, och enligt den afrikanska traditionen så kan vi då föreställa oss hur dom tror att O precis har köpt loss mig från mina föräldrar, ser honom som en riktigt framgångsrik vit ung man, dom skulle bara veta. Våra dagar som "nygifta" ter sig väl säkert som alla andras, vi läser pocket, vi finner de mest kreativa blomsterarrgemang i sängen, vi simmar 30 längder i poolen dagligen och badar i aloevera och Serengeti (öl) för att dämpa vår solbrända hud kvällstid. Dagarna går sin gilla gång och O känner för första gången sig rastlös, inte jag, jag skissar och kreerar, papper, penna och vitt vin, ostörd och hur mycket tid som helst, ingen deadline och inga förväntningar. På ett A5 ark har jag ritat upp något som dagen därpå måste ritas om, finslipas och byggas ut, dagarna går.

_______________

_______________

Efter fyra dagar av vila ger vi oss ut på äventyr, vi har blivit lovade att för en sjättedel av taxipriset få åka med den lokala bussen till Stone Town, det är vår bartender Baraka (som jag stundtals tror heta Obama) som tar oss med på personalbussen. Zanzibar har liksom många andra ställen vi besökt två priser, ett för befolkningen och ett för oss turister. Nu ska vi få åka med befolkningen, en buss med 14 säten och tre plastpallar för 27 personen, finns det hjärterum så finns det stjärterum som jag brukar säga. Väl framme i Stone Town möts vi av en turiststorm, en sliten stad som får mig att längta tillbaka till stillheten på östkusten. Baraka visar oss runt i de trånga gränderna innan hans båt hem till Dar es Salaam avgår. O ber om att få äta mer lokal mat, utan att jag hinner invända så sitter vi i en taxi som kör oss mot utkanten av staden. Lokalkrogen serverar oss grillad fisk och något som jag förstår måste vara potatismos i en formation av en uppochnedvänd skål, jag ser mig om för att läsa av någon som helst matkod. Obama, nej Baraka, går iväg för att köpa läsk och hämta bestick, det är vad jag tror, vi får bara läsken och han frågar varför vi inte äter, jag ser på tallriken; en hel grillad fisk, fjäll och allt, med ögon stora som tefat kollar upp på mig. Jag svarar så artigt jag kan att jag väntar på besticken och samtidigt sparkar O på smalbenet under bordet, varför var han tvungen att be om lokalmat! Vad är det för fel på de charmiga små bistrona nere vid hamnen med wifi? Baraka ser på mig som om jag var en utomjording, -you eat with your hands Jenny. Aha, jag slänger ett öga igen på fisken och tar en bit av mosen, ett gapskratt hörs på andra sidan bordet och jag ser upp på Baraka som viker sig av skratt, jag skrattar också, lite nervöst och undrande om det är ett skämt jag utsatts för, finns det bestick eller? I Barakas ögon ser jag mig själv, vit flicka som har sett högst tre kackerlackor i sitt liv, äter potatismos som en liten mus äter en brödsmula, försiktigt och undrande om det jag har på tallriken är mat man äter på riktigt. Jag känner mig genomskådad och hugger in på fisken, fjäll, fenor och ben, här ska överbevisas. Efter ett dagsbesök i Stone Town står vi äntligen och väntar på skjutsen hem, Baraka har ordnat så vi får skjuts tillbaka till hotellet, tjugo minuter senare än avsatt tid så kommer vår bil, tror vi, alla ser likadana ut, vår chaufför har tagit med sig sin familj, så där sitter vi, i baksätet med två små tjejer med slöja som inte tar upp mer än ett säte, nyfikna på vilka vi var, lättklädda, nästintill nakna främlingar som hoppat in i deras bil medan de sov, mamma med ammande barn fram och fadern bakom ratten. En resa genom kolsvarta natten, en riktig familj, ett riktigt Zanzibar.
_______________

Foto: Jenny Wik
_______________

packlista för långresa

Thursday, February 7, 2013



PACKLISTA FÖR LÅNGRESA
 _______________
Att packa för en långresa kan vara väldigt svårt, vad och hur mycket ska man ha med sig, givetvis är det väldigt individuellt och beroende på vart man ska resa. Det vill säga om man är beroende av både kläder för varmt och kallt klimat. Jag började med att läsa de mer erfarna backpackersenas hemsidor just för att få ett humm om till antalet många t-shirts och linnen som en människa minimum kan tänkas använda på tre månader. Alla dessa sidor var riktade till killar, så nu tänkte jag öppna upp min ryggsäck för att få lite mer klarhet av vad vi tjejer "behöver". Nämnde jag att det är backpacking deluxe! 

Enzympulver Dermalogica Daily microfoliant, Solskydd för ansiktet Dermalogica super sensitive faceblock, dagkräm Exuviance Multi-Protective Day Fluid SPF 15, ansiktstvätt Decléor aroma cleanse, Locobase Repair bästa salvan fån Apoteket, ansvänds mot torra läppar/hud, Resorb vätskeersättning, parfym Chanel mademoiselle reseförpackning, Redken color extend sun, after-sun shampoo, Redken color extend sun after-sun mask, foundation BareMinerals medium beige spf 15, BareMinerals pale/ash blond brow color, Clinique high impact mascara,  ACO Canoderm bästa salvan för torr hud/händer, rengöringsgel Dermalogica special cleansing gel som jag har i en reseförpackning från Muji, Hawaiian Tropic - After sun, Nivea Sun spf 30 föredrar då hellre CCS Bamse spf 30 skyddar mycket bättre, hårborste från Åhléns.


Packlista för långresa:

5 linnen
5 t-shirts (här kan man halvera)
1 tunna byxor
1 par jeans
2 shorts
1 träningsshorts
1 fleectröja
2 tunna långärmade
6 klänningar (3 hade räckt)
1 supertunn regnjacka
10 trosor (för att slippa tvätta ofta)
10 ankelstrumpor (används bara i joggingskorna, kan halveras)
3 bh
2 bikinin
1 skarf 
1 Nike Free (ultralätta joggingskor)
2 sandaler (flipflops om du föredrar det)
1 solhatt (köp på resan)
1 liten axelremsväska
1 shoppingpåse som handbagage (detta eftersom din partner bär Fjällräven Kånken) 
1 resehandduk
1 reselakan
1 myggnät
1 reseapotek
1 resedagbok
1 uppblåsbar resekudde (lyx)
1 Bose hörlurar
1 kamera (ink laddare och datorsladd)
1 adapter
1 kortlek
1 toalettpapper
1 eltejp
1 kikare (safari, onödig eftersom man får låna guidens)
6 pocketböcker (byter ut dom efterhand på hostels)
1 MacBook Air (just för den är så lätt)
1 iPod
1 iPhone (avstängd)
5 par öronproppar
1 fickkniv

Viktiga ting:
Pass
Visum
USD dollar
Visa & Maestro
Bankdosa
Reseförsäkring
Kvitton och viktiga papper på mejlen

zanzibar #01

Wednesday, February 6, 2013


ZANZIBAR #01
_______________

Nungwi Beach, Zanzibar. Vi bestämde oss för att lämna city (Dar es Salaam) som ändå inte tilltalade oss och ta färjan över det turkosa vattnet. Efter två timmar närmar vi oss en kritvit ö utanför Tanzanias kust, med en tung ryggsäck att kånka på ska det bli skönt att stanna på ett ställe en liten stund, packa upp och hänga in i en garderob. Men innan vi beger oss till det enda hotellet vi bokat på vår resa, tar vi oss upp till norra Zanzibar där vi stannar på Langilangi Beach Bungalow. Väldigt charmigt hotell som fler svenskar verkar ha hittat till, i receptionen finner vi nästan ett helt bibliotek av svenska pocketböcker, vi byter ut våra redan utlästa och hamstrar ett lager för heta dagar i solen. Under våra dagar här uppe gör vi det där man dagdrömmer om en vanlig tisdag hemma i Sverige, vi gör ingenting. Vi går mellan havet-restaurangen-poolen-duschen och sedan börjar det om, en ny dag föds och vi bryr oss inte om varken tid eller rum. Jag vet att jag pratade om innan avresa att det skulle bli en lång avvänjningsfas innan jag kom ner i varv och riktigt kunna njuta av att inte göra någonting alls från min sjumila-långa to-do-list jag själv skrivit. Men här kommer sanningen, det var mycket enklare än vad jag trott, visst finns det vissa dagar det kryper i mig av arbetsabstinens, men då jobbar jag på något av mina projekt någon timme och sedan återgår jag nöjt till poolen, en aningen mer självgod och självbelåten över den ljusa idéen jag just fått. 

_______________

Foto: Jenny Wik, Oscar Wigstrand.
_______________

victoriafallen - one of the natural wonders

Saturday, February 2, 2013


1. Efter afternoon tea på The Victoria Falls Hotel får vi i alla fall förklara oss mätta. 2. Landskapet sett från bilrutan 3. The Victoria Falls Hotell. 4. Victoriafallen 5. White Sands Hotel 6. Victoriafallen 7. Siesta, läser "Mig äger ingen" av Åsa Lindeborg. 8. En liten bro till en liten ö i Zambezifloden, ett utkikstorn mot Victoriafallen. 9. Lejonen som vi sedan vandrade sida vid sida.


VICTORIAFALLEN - ONE OF THE NATURAL WONDERS

_______________


Får ni någongång för er att besöka Victoriafallen, kanske slå ihop det med en safaritur, gör det! Vi tog nattbussen från Pretoria, Sydafrika till Bulawayo, en för många mycket givande färd, men för mig en natt av åksjuka, eftersom jag trotsade förståndet och åt sushi innan avfärd, det är något jag avråder samtliga från - Ät aldrig sushi på ett afrikanskt steakhouse. Det är big no-no och rent av oklokt och dumt. Men bussturen slutade lyckligt och vi var i Zimbabwe när vi vaknade. Vidare tog vi oss från Bulawayo tågstation med nattåg mot Victoriafallen, ett tåg från 1952 som inte bara tog oss, utan även hela möblemang och boskapsdjur i en blandad kompott, ett äventyr för vissa, en transportsträcka för andra. Jag gick inte på toaletten på 16 timmar, jag tror det är ett personligt rekord och to much information. Glad av att slutligen vara framme vid resans mål, Victoriafallen.


Tre hotelltips i Victoria Falls, Zimbabwe
1. Om du har pengar över, The Victoria falls Hotel.
2. Om du tänkt bo väldigt bra, Ilala Lodge.
3. Om du är backpacker, Adventure Lodge.


Efter ha mött lejon på safari i Sydafrika så trodde jag inte mina nerver skulle klara av ett möte till, men sen en längre tid och efter X antal naturdokumentärer på svt och dvd så har jag haft en dröm att få komma dom nära. Jag visste att det fanns en organisation som tar emot volontärer för att tillsammans jobba för att öka lejonstammen i Afrika, det är med delade känslor vi promenerar med dom vilda djuren. Vi hoppas att Lion Encounter programmet gör något som verkligen är bra för djuren.
_______________

Foto: Jenny Wik, Oscar Wigstrand.

_______________

northfolk All rights reserved © Blog Milk - Powered by Blogger