zanzibar #02

Thursday, February 14, 2013

ZANZIBAR #02
_________________

Dongwe Ocean View Hotel, östra Zanzibar. Äntligen framme vid Afrikaresans mål, hotellet vi bokat hemifrån visa sig vara precis det vi sökte, vi hade turen att komma en vecka efter högsäsong, vi behövde aldrig känna oss oroliga att inte få en solstol vid poolen, vi hade så gott som alla. Samma gällde stranden nedanför, den delade vi med ett gäng krabbor och beachboys, försäljarna utklädda till masajer som gärna ville få oss att köpa afrikans hantverk, sista dagen gav vi upp och gav med oss. Gästboken på Dongwe Ocean View Hotel avslöjade att flera svenska nygifta par har vart på bröllopsresa här innan oss, lika många svenska pocketböcker, hur man nu bör tolka det. Ser inte särskilt många backpackers, men det gör inget, jag njuter av ensamheten. Hos personalen faller vi säkert in i facket som nygifta, och enligt den afrikanska traditionen så kan vi då föreställa oss hur dom tror att O precis har köpt loss mig från mina föräldrar, ser honom som en riktigt framgångsrik vit ung man, dom skulle bara veta. Våra dagar som "nygifta" ter sig väl säkert som alla andras, vi läser pocket, vi finner de mest kreativa blomsterarrgemang i sängen, vi simmar 30 längder i poolen dagligen och badar i aloevera och Serengeti (öl) för att dämpa vår solbrända hud kvällstid. Dagarna går sin gilla gång och O känner för första gången sig rastlös, inte jag, jag skissar och kreerar, papper, penna och vitt vin, ostörd och hur mycket tid som helst, ingen deadline och inga förväntningar. På ett A5 ark har jag ritat upp något som dagen därpå måste ritas om, finslipas och byggas ut, dagarna går.

_______________

_______________

Efter fyra dagar av vila ger vi oss ut på äventyr, vi har blivit lovade att för en sjättedel av taxipriset få åka med den lokala bussen till Stone Town, det är vår bartender Baraka (som jag stundtals tror heta Obama) som tar oss med på personalbussen. Zanzibar har liksom många andra ställen vi besökt två priser, ett för befolkningen och ett för oss turister. Nu ska vi få åka med befolkningen, en buss med 14 säten och tre plastpallar för 27 personen, finns det hjärterum så finns det stjärterum som jag brukar säga. Väl framme i Stone Town möts vi av en turiststorm, en sliten stad som får mig att längta tillbaka till stillheten på östkusten. Baraka visar oss runt i de trånga gränderna innan hans båt hem till Dar es Salaam avgår. O ber om att få äta mer lokal mat, utan att jag hinner invända så sitter vi i en taxi som kör oss mot utkanten av staden. Lokalkrogen serverar oss grillad fisk och något som jag förstår måste vara potatismos i en formation av en uppochnedvänd skål, jag ser mig om för att läsa av någon som helst matkod. Obama, nej Baraka, går iväg för att köpa läsk och hämta bestick, det är vad jag tror, vi får bara läsken och han frågar varför vi inte äter, jag ser på tallriken; en hel grillad fisk, fjäll och allt, med ögon stora som tefat kollar upp på mig. Jag svarar så artigt jag kan att jag väntar på besticken och samtidigt sparkar O på smalbenet under bordet, varför var han tvungen att be om lokalmat! Vad är det för fel på de charmiga små bistrona nere vid hamnen med wifi? Baraka ser på mig som om jag var en utomjording, -you eat with your hands Jenny. Aha, jag slänger ett öga igen på fisken och tar en bit av mosen, ett gapskratt hörs på andra sidan bordet och jag ser upp på Baraka som viker sig av skratt, jag skrattar också, lite nervöst och undrande om det är ett skämt jag utsatts för, finns det bestick eller? I Barakas ögon ser jag mig själv, vit flicka som har sett högst tre kackerlackor i sitt liv, äter potatismos som en liten mus äter en brödsmula, försiktigt och undrande om det jag har på tallriken är mat man äter på riktigt. Jag känner mig genomskådad och hugger in på fisken, fjäll, fenor och ben, här ska överbevisas. Efter ett dagsbesök i Stone Town står vi äntligen och väntar på skjutsen hem, Baraka har ordnat så vi får skjuts tillbaka till hotellet, tjugo minuter senare än avsatt tid så kommer vår bil, tror vi, alla ser likadana ut, vår chaufför har tagit med sig sin familj, så där sitter vi, i baksätet med två små tjejer med slöja som inte tar upp mer än ett säte, nyfikna på vilka vi var, lättklädda, nästintill nakna främlingar som hoppat in i deras bil medan de sov, mamma med ammande barn fram och fadern bakom ratten. En resa genom kolsvarta natten, en riktig familj, ett riktigt Zanzibar.
_______________

Foto: Jenny Wik
_______________

2 kommentarer:

  1. Gud så lyxigt & alldeles alldeles underbart! /djungel-S

    ReplyDelete
  2. Till skillnad till många andra boende vi också haft var detta kanonfint "djungel-S" Kram J

    ps. så roligt att du kommenterar, då vet jag att det är någon som lyssnar :)

    ReplyDelete

northfolk All rights reserved © Blog Milk - Powered by Blogger