BALI #01
_______________
När vi landar på Bali är det natt, vi tar en taxi in till Kuta där vi
redan ordnat boende. Vi blir tvungna att gå sista biten på grund av
vägarbete, ett djupt andetag, en kackerlacka, en lös hund och en lerig
väg. Inte särskilt glamoröst att trampa i hundlort och sen tvingas kånka
vidare. Frågar mig om jag verkligen lämnat Thailand, hör O sucka och
säger något ont ord om Asien när hundlorten fastnat under hans sko, men
nu är vi i Indonesien älskling, tänker jag just säga men biter mig själv
i tungan när även jag vaknar till av odören under O:s sko. Osis.Vi
blir inte långvariga i Kuta, vi upplever det som en partystad och vi
kan inte annat än vara mätta på den varan. Samtidigt som vi längtar åt
varsitt håll, O har enda sedan vi började planera resan drömt om att få
komma till Komodo och se komodovaranerna, en kvarleva från urtiden,
livsfarliga och helt fascinerande. De bor på en isolerad ö som inte syns
på google maps, (i skrivande stund vet jag att det finns Komodovarander
på två öar.) Själv börjar jag känna mer och mer för att bara stanna
upp, yoga och inte resa 24h med båt och buss om vartannat till Komodo,
en jättekrävande resa som innebär stark vilja, tålamod och tur. Tur har
man om man lyckas åka med speedboat utan att bli sjösjuk. Så vi
bestämmer oss för att skilja på oss för att sedan mötas upp på Giliöarna
som ligger norr om Lombok. O reser en tidig morgon och jag vaknar ensam
upp i Ubud (en stad mitt på Bali) Det tar inte lång stund innan jag
funnit mig till rätta på verandan till villan jag ackorderat in mig på,
ett dopp i poolen och jag känner mig riktigt tillfreds att vara på egna
äventyr. Till alla er som har läst eller sett filmen Eat, Pray and Love
med Julia Roberts i huvudrollen, där hon på Bali/Ubud letar meningen med
livet, plocka här bort Julia Roberts och tänk er i stället in mig, men
enda skillnaden är väl att jag redan funnit kärleken och inte ser någon
som helst anledning att resa till Italien för att äta god mat, pasta är
så yesterday, Ubud bjuder på så mycket gott. Jag finner här en vardag,
jag kliver upp, går till Yogabarn och kör ett morgonpass, äter frukost,
dricker lemongrass shot och hejar på vaktmästaren och kvinnan i
fruktdisken. Känner mig tillfreds och i ett försök till dagsutflykt
återvänder jag snabbt till min gata, Monkey Forest - vilda apor i en
trollsk skog, apor som inte backar för ett tillfälle att gripa din
handväska. Jag vänder i entrén och går sakta hemåt, köper med mig något
hantverk från de lokala hantverkarna i byn. Somnar och vaknar till en ny
dag. En vecka senare möter jag upp Oscar på mitt lokala Café, där jag
ätit alla mina mål sedan han for. Jag struntade i Gili, mina källor från
möten i Ubud, bekräftade bara vad jag läst, Giliöarna är helt underbara
för nyfikna unga själar, allt av lyckorus och svampar hittar du där,
party all night long. På ena ön finns det varmvatten på ett hotell
resten får duscha kallt och tredje ön är lokalbefolkningens,
turistbehoven är ännu inte i en bekvämlighetsnivå som vi nu söker. Så
jag stannar under min korkek, och väntar på min kära som kommer från
havs för att träffa mig. O:s resa till Komodo blev inte som han tänkt
sig, efter 24h resa med buss-båt-buss-båt-buss vart annat kommer han
slutligen fram till kajen där sista båtfärden avgår ifrån innan resans
mål. Vädret har försämras och inga båtar beräknas gå till Komodo på
flera dagar. Det är en trött kämpe som svär och förhandlar till sig en
resa till Gili. Ensam med sin besvikelse får han på Gili, smaka på
monsuregn. Han läser sig genom dagarna, bor enkelt och slickar sina sår.
Om inte denna historia skulle vara nog så smittas han även av
Dengufebern. När vi möts är det en skäggig och klen man jag ser, febrig,
asientrött och besviken. Vi beslutar oss för att ta lite semester från
resandet, vi tar in på hotell vår budget egentligen inte har räknat med.
Vi resonerar som så att det löser sig, vi ska snart bo i en husvagn i 5
veckor och anser oss vara i behov av lite bekvämligheter.
_______________
Foto: Jenny Wik
_______________
0 kommentarer:
Post a Comment